Nu ska vi prata internationell politik och multilaterala relationer, eller snarare avsaknaden av multilaterala relationer, här.
Vad har Sverige som inte Chile har? Jo, goda grannar. Som vi alla vet har Perú, i egenskap av självutnämnd "stabilitetsgarant", tidigare anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag då vår nordliga granne anser att den maritima gränsdragningen mellan Perú och Chile är ouppklarad trots de multilaterala och internationellt ratifierade avtal och fördrag från 1884, 1904, 1929, 1930, 1954, 1960 och 1975 som behandlar fred, samarbete, fiskerätter samt GRÄNSER. Lima har valt att förbise dessa, samt en hel del andra överenskommelser behandlande samma ämne, då den maritima gränsen mellan Perú och Chile måste "göras om" i favör Perú. Nu har lillebror Bolivia hoppat på tåget.
Bolivia har, lite förståeligt, känt en djup antagoni gentemot Chile efter Stillahavskriget 1879-1884, framprovocerat, startat av och förlorat av Bolivia och Perú. Ett av resultaten av nämnda militära konflikt är att Bolivia avträdde sin kust till Chile. Det som idag är Chiles 2:a Region, där staden Calama där jag nu bor ligger, var innan 1904 då det slutgiltiga fredsfördraget undertecknades, Bolivias "Departamento El Litoral", med huvudort Antofagasta. Då fredsavtalet mellan Bolivia och Chile fick Bolivia avträda El Litoral i utbyte mot en stor ekonomisk kompensation, och Bolivia blev utan kust. Därav bitterheten gentemot Chile.
Att Bolivia avträdde sin kust är ett faktum som landet inte har glömt trots den relativt långa tidslapsus som förflutit sedan dess, och som man aldrig har varit sena att påpeka till Chile och till omvärlden, framför allt såfort det i Bolivia har förekommit någon typ av instabilitet, politisk, social eller ekonomisk sådan. Skillnaden mot tidigare uttalanden och tidigare ageranden är dock den att det i Bolivia för tillfället inte förekommer något av nämnda faktorer, och det faktum att Bolivia nu gjort allvar av sina hot, och faktiskt dragit Chile inför rätta för att återfå sin kust.
Det primära avtalet mellan Bolivia och Chile hörrör från 1904 och lyder under namnet "Tratado de Paz y Amistad", "Avtalet för Fred och Vänskap". Detta avtal har sedan efterföljts av ett antal olika liknande överenskommelser som styrker den accepterade gränsdragningen, anvar och åtaganden samt vänskap och samarbete länderna emellan. Bolivias ansvar och åtaganden har, ärligt talat, varit ringa under det dryga sekel som följt avtalet från 1904 och då man blev lämnad kustlöst, dessa epitet har snanare tillförts Chile. Chile betalade bland annat en stor ekonomisk kompensation till Bolivia efter 1904, man har garanterat kostnads- och tullfri användan av chilenska och hamnar för boliviansk handel samt lika kostnads- och tullfri transport av varor från chilenska hamnar till Bolivia via chilenska vägar och man byggde också järnvägar från Antofagasta och Arica till Bolivias huvudstad La Paz. Som en parantes, vet Ni vilken som är Bolivias främsta hamn? Arica. Ganska generöst av Chile, men Chile åtar sig de ansvar och åtaganden som förelåg avtalet från 1904 och som senare bekräftats i de flertal efterföljande.
Nåväl, till saken. Bolivia har häromveckan också anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag, då man anser att Chile är skyldiga att återlämna delar av, eller rentav hela, området som gick förlorat i kriget för snart 140 år sedan. Anledningen är den att Chile inte skulle uppfylla de åtaganden som föreskrivits i alla avtal, vilket är lögn. Ganska få länder skulle kostnadsfritt upplåta sina vägar och hamnar åt ett grannlands kommers, som Chile gör, men Chile väljer att göra det då man uppfyller paragraferna stagdade i överenskommelserna.
Bolivia anklagar Chile för att "inte visa tillräcklig vilja för att lösa problemet" i sin anmälan. Till att börja med så finns det inget problem. Om Bolivia ser ett problem så är det unilateralt skapat. Om detta "problem" nu skulle vara det faktum att Chile inte vill återlämna integrerade och konsoliderade delar av sitt territorium till Bolivia så visst, då är det ett problem. Men läs här: Minns år 1975, då Chiles president Augusto Pinochet och Bolivias dito Hugo Banzer möttes, det senate officiella mötet länderna emellan. Under det mötet erbjöd Augusto Pinochet, på eget initativ, att avstå en bit av chilenskt territorium MED KUST, en korridor från Bolivia till havet, norr om Arica i utbyte mot ett lika stort bolivianskt territorium. Området blev känt som "La Franja de Arica", "Aricaremsan". Bolivia sade nej till erbjudandet, då man inte ansåg förslaget som seriöst, och strax efter kallade man hem sin ambassadör från Santiago och skickade hem Chiles dito från La Paz. Därmed avslutades de diplomatiska relationerna länderna emellan på bolivianskt initiativ, och de har inte återupptagits sedan dess.
Samtliga chilenska presidenter sedan demokratins återinförande 1990 (Patricio Aylwin, kristdemokrat; Eduardo Frei, kristdemokrat; Ricardo Lagos, socialist; Michelle Bachelet, socialist och Sebastian Piñera, center-höger) har vid ett flertal tillfällen erbjudit Bolivia att återuppta de diplomatiska relationerna för att förbättra samarbetet nationerna emellan som två civiliserade stater, men Bolivia säger konsekvent nej. Istället väljer man nu konfliktens väg i och med att man anmäler sitt grannland.
Samtidigt som Bolivia nu har gjort slag i saken och dragit Chile inför rätta med en mängd irredentistiska krav så har även Bolivias regering internpolitiskt gått ut och påbudat att man i landets skolor och universitet inte längre ska kalla den territoriella förlusten av El Litoral som ett "krig" utan som resultatet av en chilensk "invasion". Det chilenska folkets uppfattning om Bolivia är väl, ska erkännas, inte den bästa men vår regering ägnar sig åtminstone inte åt historierevidering via officiella påbud.
Detta kommer ju bara ytterligare att öka antagonismen länderna emellan.
Som en parantes, lite mer åt det lokala stadiet, kan också den omtalade järnvägen mellan Arica och La Paz nämnas. En smalspårig järnväg som anlades av Chile mellan 1904-1913 och som invigdes det senare årtalet och som slingrar sig från Aricas centrum genom Llutatalen på sin väg upp mot den andinska högplatån. Till en början användes järnvägen, vars ståtliga aricanska stationshus ligger bara ett stenkast från Aricas hamn, för att transportera varor från hamnen till La Paz, men på senare tid har den mer och mer blivit en turistattraktion även om dess ursprungliga funktion aldrig har lämnats därhän. Järnvägen, som korsar gränsen mellan länderna på nära 4500 meters höjd över havet, förstördes av andinska skyfall år 2005 och strax därefter gick det privata företag som ansvarade för drift och underhåll i konkurs. Sedan året efter, 2006, förvaltas järnvägen av Chiles statliga järnvägsbolag Empresa de los Ferrocarriles del Estado och ett renoveringsarbete tog sin början som alldeles nyligen avslutades och järnvägen kunde återinvigas häromdagen med en tur av självaste presidenten Sebastián Piñera. Presidenten erbjöd Bolivias dito att närvara men denne avböjde.
Bolivia nämner i sin anmälan mot Chile det mycket riktiga faktum att järnvägen icke var operativ under ett par år som ett bevis för att Chile skulle vara en "dålig granne", och under det senaste toppmötet mellan Latinamerika och Europeiska Unionen tog president Evo Morales högljutt upp nämnda faktum. Man anklagade Chile för att medvetet ha stängt järnvägen för att "ytterligare stänga in Bolivia" och man har ett flertal gånger deklarerat att Chile utgör ett "hot för Bolivia, Perú och för hela regionen".
Dagen efter återinvigningen, där Chiles president Piñera bjöd in Bolivias Morales att närvaro men där denne tackade nej, kommenterade Bolivia händelsen med att den visar på "chilensk desperation" och "Chile MÅSTE anmälas" (konstitutionsjurist Víctor Hugo Chávez) och "Chiles agerande är ett hån mot Bolivia" (Deputeradekammarens talman Betty Tejada).
Vilka är det som är dåliga grannar, Bolivia? Vilka är det som inte "visar tillräcklig vilja"? Vilka är det som INTE arbetar för samarbete och utveckling grannländer emellan i vår region?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar