Vi var i Calama i Chiles II Region förra veckan, Gabriela och jag. Tio timmars bussresa (detta är ett STORT land!) sydost om Arica ligger Calama, en relativt ung stad, grundad på 1860-talet, som är helt beroende av kopparbrytningen i världens största människogräda hål Chuquicamata och de mindre men ändå stora gruvorna El Salvador och El Teniente. Calama ligger mitt i Atacamaöknen på 2200 meters höjd och har typiskt ökenklimat med stekande sol på dagen och bitande kalla kvällar och nätter. Vi bodde hos våra vänner Jessica och Fernando i deras hus i ett lugnt kvarter strax utanför centrum och vi hade mycket trevligt med dem. Med all respekt för våra vänner och samtliga calameños, men Calama är den mest ointressanta stad jag har besökt, och då har jag ändå varit i Vingåker, Palpalá, Kungälv och Perico. Calama är en rik, välmående och säker stad som dignar av kopparens rikedomar men som dessvärre saknar nästan all form av kulturell charm och estetisk skönhet. Jag har inte ens några foton därifrån.
Nåväl, på torsdagen skulle här turistas! Jag åkte iväg till hamnstaden och norra Chiles största stad Antofagasta för att göra ärenden och se på stan. Tre timmars bussresa från Calama ligger en modern och expanderande storstad med trevliga gågator, helt ok strandpromenad och ett modernt shoppingcenter.
Antofagasta
Strandpromenaden utanför shoppingcentret
Och allt består av Calama- och Chuquicamatapengar. På grund av Chiles ganska centraliserade statsstruktur, och på grund av att Calama lite orättvist inte är en egen region utan tillhör just Antofagasta, så går nästan alla inkomster från utvinningen i världens rikaste koppargruvor utanför Calama mer eller mindre direkt till Antofagasta.
På vägen till Antofa lyckades jag fota den konstigaste geoglyf som jag sett… undrar vem eller vad som har bemödat sig att skapa den. Och framför allt: vad föreställer den?? En tupp eller en dinosaurie?
Mystisk geoglyf på vägen till Antofagasta
Landskapet mellan Calama och Antofagasta är i övrigt både spännande och mångfacetterat…
För att citera Robert Broberg: Sand, sand, sand, sand, grus och stoft...
På fredagen var det så meningen att jag skulle tagit en Taxi Colectivo till koppargruvan Chuquicamata eller "Chuqui" som den i folkmun heter, allt enligt min Lonely Planet. Tyvärr, blev jag varse, har Colectivo-kooperativen lagt ner turerna till Chuqui, så dessvärre fick jag inte äran att besöka kärnan i den chilenska exportindustrin. Tydligen måste man beställa tid innan hos något av de många syndikaten som anordnar resor till gruvan så Chuquicamata finns kvar på att göra-listan nästa gång jag åker till Calama. Eftermiddagen tillbringades istället med ett par lugna timmar på stan och på Mall Plaza, ett shoppingcenter.
Kommer Ni till Calama, stanna gärna och se lite i alla fall lite av centrum och kanske katedralen, men efter de 15 minuter det tar att beskåda dessa rekommenderar jag att Ni tar er till närmsta busstation för att hoppa på första bästa färdmedel till San Pedro de Atacama. För om det finns något som Ni måste se i Chiles II Región så är det den lilla byn San Pedro.
San Pedro de Atacama
Jag har levt ett år i Argentinas berg, jag har upplevt den andinska majestätiskheten i den av Omagwaka-indianer långt före plundrande spanska banditers och rövares antåg bebodda byn Purmamarca och jag har druckit Fernet con Coca på ruinerna av inka-fortet Pucará de Tilcara. Jag har beskådat oändligheten i saltöken Salinas Grandes och beundrat den andinska kornblå himlen på 5 000 meters höjd. Anderna är magnifika och äntligen fick jag åter uppleva deras odödlighet när vi for till San Pedro. På söndagen fyllde jag jämt och vi firade genom att ta en heldag uppe i bergen.
Själva San Pedro i sig är väl som de flesta andra byar i området, låga hus av adobe, kullerstensgator och små butiker som säljer allehanda souvenirer och krimskrams. En gammal kolonial kyrka från slutet på 1500-talet och små resebyråer som säljer dagsturer till vulkaner, saltöknar och laguner. Man bjuds också på ren luft, klarblå andinsk himmel, folkmusik och urbefolkning som utgör de permanenta beståndsdelarna men San Pedro är också ett turistmecka. Vi åkte vintertid ergo lågsäsong men ändå var det en hel del backpackers och turistande folk i byn. Hur det ser ut sommartid ergo högsäsong kan man bara föreställa sig.
Kyrkan i San Pedro de Atacama, en ganska typisk andinsk kyrka, byggd på 1600-talet på platsen för den första gudstjänsten i slutet av 1500-talet.
Vi började med att på förmiddagen när vi hade anlänt köpa en fyratimmars tur till Valle de la Luna en bit utanför San Pedro som skulle avgå på eftermiddagen. Under tiden vi väntade gick vi först på muséet (lägg märke till singulariteten – det finns bara ett museum i San Pedro), vi strosade på marknader och åt sedan lunch med en obligatorisk Pisco Sour på en restaurang med stockholmska priser. San Pedro är dyrt, var beredda på det om Ni åker dit.
Sedan var det dags för vår tur ut i öknen. Vi åkte först till Valle de Muerte, Dödsdalen, med dess fantastiska naturformationer och färger och med norra Chiles mest berömda vulkan Likankabur stolt övervakande hela landskapet från sin plats på gränsen till Bolivia.
Valle de Muerte, Likankabur är det konformade berget i bakgrunden.
Valle de la Luna, Måndalen, med sitt månliknande landskap (därav det uppenbara namnet) väntade härnäst och efter en lång klättring upp för ett berg fick vi se solen gå ner över Atacamaöknen och det må jag säga var ett skådespel av absolut mästerklass. Solen färgade en vanligtvis sandfärgad dal blodröd och rosa, bergen fick helt plötsligt en brandgul ton och helt plötsligt verkade hela öknen stå i ljusan låga. Det var som om Likankabur själv hade vaknat till liv och börjat spruta glöd och eld över sin månliknande omgivning.
Tyvärr lyckas kameran inte fånga det fantastiskta skådespel av färger som vi beundrade, det är verkligen att rekommendera. Lyckliga över att ha upplevt solnedgången över Valle de la Luna och trötta satte vi oss i minibussen som tog oss vidare till San Pedro för att där invänta återfärden till Calama som vi anlände strax efter klockan nio på kvällen. Natten tillbringades sedan på ytterligare en buss tillbaka till vårt Arica. Mycket åkande blev det i detta stora och vackra land men det är det värt varje sekund.
Gracias amigos Jessica y Fernando por habernos recibido y cuándo quieran, ya saben que nuestra casa es su casa.
Nåväl, på torsdagen skulle här turistas! Jag åkte iväg till hamnstaden och norra Chiles största stad Antofagasta för att göra ärenden och se på stan. Tre timmars bussresa från Calama ligger en modern och expanderande storstad med trevliga gågator, helt ok strandpromenad och ett modernt shoppingcenter.
Antofagasta
Strandpromenaden utanför shoppingcentret
Och allt består av Calama- och Chuquicamatapengar. På grund av Chiles ganska centraliserade statsstruktur, och på grund av att Calama lite orättvist inte är en egen region utan tillhör just Antofagasta, så går nästan alla inkomster från utvinningen i världens rikaste koppargruvor utanför Calama mer eller mindre direkt till Antofagasta.
På vägen till Antofa lyckades jag fota den konstigaste geoglyf som jag sett… undrar vem eller vad som har bemödat sig att skapa den. Och framför allt: vad föreställer den?? En tupp eller en dinosaurie?
Mystisk geoglyf på vägen till Antofagasta
Landskapet mellan Calama och Antofagasta är i övrigt både spännande och mångfacetterat…
För att citera Robert Broberg: Sand, sand, sand, sand, grus och stoft...
På fredagen var det så meningen att jag skulle tagit en Taxi Colectivo till koppargruvan Chuquicamata eller "Chuqui" som den i folkmun heter, allt enligt min Lonely Planet. Tyvärr, blev jag varse, har Colectivo-kooperativen lagt ner turerna till Chuqui, så dessvärre fick jag inte äran att besöka kärnan i den chilenska exportindustrin. Tydligen måste man beställa tid innan hos något av de många syndikaten som anordnar resor till gruvan så Chuquicamata finns kvar på att göra-listan nästa gång jag åker till Calama. Eftermiddagen tillbringades istället med ett par lugna timmar på stan och på Mall Plaza, ett shoppingcenter.
Kommer Ni till Calama, stanna gärna och se lite i alla fall lite av centrum och kanske katedralen, men efter de 15 minuter det tar att beskåda dessa rekommenderar jag att Ni tar er till närmsta busstation för att hoppa på första bästa färdmedel till San Pedro de Atacama. För om det finns något som Ni måste se i Chiles II Región så är det den lilla byn San Pedro.
San Pedro de Atacama
Jag har levt ett år i Argentinas berg, jag har upplevt den andinska majestätiskheten i den av Omagwaka-indianer långt före plundrande spanska banditers och rövares antåg bebodda byn Purmamarca och jag har druckit Fernet con Coca på ruinerna av inka-fortet Pucará de Tilcara. Jag har beskådat oändligheten i saltöken Salinas Grandes och beundrat den andinska kornblå himlen på 5 000 meters höjd. Anderna är magnifika och äntligen fick jag åter uppleva deras odödlighet när vi for till San Pedro. På söndagen fyllde jag jämt och vi firade genom att ta en heldag uppe i bergen.
Själva San Pedro i sig är väl som de flesta andra byar i området, låga hus av adobe, kullerstensgator och små butiker som säljer allehanda souvenirer och krimskrams. En gammal kolonial kyrka från slutet på 1500-talet och små resebyråer som säljer dagsturer till vulkaner, saltöknar och laguner. Man bjuds också på ren luft, klarblå andinsk himmel, folkmusik och urbefolkning som utgör de permanenta beståndsdelarna men San Pedro är också ett turistmecka. Vi åkte vintertid ergo lågsäsong men ändå var det en hel del backpackers och turistande folk i byn. Hur det ser ut sommartid ergo högsäsong kan man bara föreställa sig.
Kyrkan i San Pedro de Atacama, en ganska typisk andinsk kyrka, byggd på 1600-talet på platsen för den första gudstjänsten i slutet av 1500-talet.
Vi började med att på förmiddagen när vi hade anlänt köpa en fyratimmars tur till Valle de la Luna en bit utanför San Pedro som skulle avgå på eftermiddagen. Under tiden vi väntade gick vi först på muséet (lägg märke till singulariteten – det finns bara ett museum i San Pedro), vi strosade på marknader och åt sedan lunch med en obligatorisk Pisco Sour på en restaurang med stockholmska priser. San Pedro är dyrt, var beredda på det om Ni åker dit.
Sedan var det dags för vår tur ut i öknen. Vi åkte först till Valle de Muerte, Dödsdalen, med dess fantastiska naturformationer och färger och med norra Chiles mest berömda vulkan Likankabur stolt övervakande hela landskapet från sin plats på gränsen till Bolivia.
Valle de Muerte, Likankabur är det konformade berget i bakgrunden.
Valle de la Luna, Måndalen, med sitt månliknande landskap (därav det uppenbara namnet) väntade härnäst och efter en lång klättring upp för ett berg fick vi se solen gå ner över Atacamaöknen och det må jag säga var ett skådespel av absolut mästerklass. Solen färgade en vanligtvis sandfärgad dal blodröd och rosa, bergen fick helt plötsligt en brandgul ton och helt plötsligt verkade hela öknen stå i ljusan låga. Det var som om Likankabur själv hade vaknat till liv och börjat spruta glöd och eld över sin månliknande omgivning.
Tyvärr lyckas kameran inte fånga det fantastiskta skådespel av färger som vi beundrade, det är verkligen att rekommendera. Lyckliga över att ha upplevt solnedgången över Valle de la Luna och trötta satte vi oss i minibussen som tog oss vidare till San Pedro för att där invänta återfärden till Calama som vi anlände strax efter klockan nio på kvällen. Natten tillbringades sedan på ytterligare en buss tillbaka till vårt Arica. Mycket åkande blev det i detta stora och vackra land men det är det värt varje sekund.
Gracias amigos Jessica y Fernando por habernos recibido y cuándo quieran, ya saben que nuestra casa es su casa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar